trailspot

Insidious

Land: USA
Produktionsår: 2010
Betyg på imdb: 7,1 / 10
Genre: Skräck
Regissör: James Wan
Manus: Leigh Whannell
Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, mfl

Mitt betyg: 7,0 / 10

Jag kan tjata i oändlighet om min förkärlek till riktigt kusliga spökskräckisar. Under hela mitt liv har jag velat höra bra spökhistorier men det är långt ifrån alla som fått mig att känna den där kicken man får när man blir skrämd under kontrollerade former. Så, "plötsligt händer det!", en riktigt bra spökis ramlar in och kittlar mina nerver!

Josh (Patrick Wilson) och Renai (Rose Byrne) bor i ett hus tre barn. Det äldsta barnet Dalton råkar ut för en mindre olycka i hemmet som till en början inte tycks ha gjort någon inverkan på honom, men kort därpå hamnar han mystiskt i ett komaliknande tillstånd och läkarna kliar sig i huvudet. Paret vårdar Dalton i hemmet och som att detta inte vore nog så börjar snart underliga saker att inträffa i huset...

Killarna bakom denna nya kuslighet är James Wan och manusförfattaren Leigh Whannell som tillsammans gjorde den numer kultförklarade Saw från 2004.

En melodi som är återkommande i filmen är Tiptoe Through the Tulips, en populär gammal sång från 1929. I filmen låter låten som en gammal sång, men faktum är att det är Tiny Tim's version från 1968. Tiny Tim sjunger melodin med falsettröst till ukulele. Lustigt nog passar melodin sjukt bra i denna film!

/Markus

Cornelis

Land: Sverige
Produktionsår: 2010
Betyg på imdb: 6,8 / 10
Genre: drama, musik
Regissör: Amir Chamdin
Manus: Antonia Pyk
Skådespelare: Hans Erik Dyvik Husby, Malin Crepin mfl

Mitt betyg: 6,5 / 10


Så där ja, nu har jag äntligen sett filmen om Cornelis. Jag hoppades på att det skulle bli en bra film och hur blev den då? Tja... Den är vad jag brukar kalla "fulsnygg" fast helt klart mer snygg än ful. Jag antar att man som Cornelis-fan är jävligt petig hur mannen och hans liv framställs på vita duken.

Jag måste ifrågasätta valet av den norske hårdrockare Hank von Helvete eller Hans Erik Dyvik Husby som han igentligen heter. Visst är han ett klockrent val rent utseendemässig, men övertygar han med sin otroligt stockholmska dialekt och sin assköna röst? Knappast. Husbys dialekt felar mest hela tiden och det är svårt för mig att bortse från detta. Visst är det inte helt lätt att sjunga precis som Cornelis, men Husby kommer ju inte ens i närheten av Cornelis stämma. Men vem skulle då ha spelat Cornelis om jag hade fått bestämma? Ja, inte vet jag. Frågan om det finns något bättre val. Frågan är om jag hellre sett någon som var mer lik till rösten än till utseendet, kanske hade jag då gnällt över det istället.

Hur framställs då Cornelis som person? Ganska trovärdigt faktiskt, trots att Cornelis verkade rätt bufflig så var han snäll, ödmjuk och nästan en smula blyg vilket i filmen visas väldigt bra. Men jag skulle ändå velat haft lite mer av Cornelis sköna stil, jag menar hans sätt att föra sig på scenen, en plats där han var den mest coolaste snubben. Som musiker så vet jag hur det är, på scenen är man "bäst i Världen" för en stund. Inte skrytsamt då, utan mer den fantastiska känslan av att stå på scenen. Tyvärr får vi se rätt lite av detta i filmen. Detta är ingen bagatell utan en viktig del i varför Cornelis var så omåttligt populär. Ett tips är att införskaffa någon av hans live-plattor så ni får höra Cornelis helsköna mellansnack. Här är ett lysande exempel.

Att Cornelis var en skitstövel på flera sätt och vis måste man acceptera, vilket jag i allafall tycker att jag gör, därför känns det jävligt konstigt i den här filmen att man ger små flashbacks så fort Cornelis är jävlig på ett eller annat sätt, för han var ju nämligen med under "Hitlerkriget"! Om man ändå kunde gå igenom livet och skylla allt man gör på sin svåra barndom. Jag gör det, men mest på skämt dock. Man behöver inte ursäkta Cornelis på det viset, skitstövel eller inte, han var ett geni!

Filmens inledning är fenomenal och riktigt snyggt gjord och för mig ganska känslosam där vi får träffa Cornelis som barn, frågan är dock om det verkligen var så dramatiskt i verkligheten. Händelsen är dock äkta även om dramatiken kanske är lite överdriven. Detta gjorde inte mig någonting, sentimental som jag blev och det tillrade en tår på kinden.

Att fånga upp våra olika decennier från 60-talet är nog ingen lek och jag har sett många misslyckanden. Ofta har man bara skådisar som bär tidsepokens kläder, men har glömt bort allt annat. I den här filmen har man verkligen lyckats fenomenalt med detta, vilket vi ser direkt efter den dramatiska inledningen där vi ser gatorna i Stockholm med gamla bussar och folk i tidsenliga kläder, riktigt snyggt må jag säga!

Många av oss som gillar Cornelis uppskattar även den store Fred Åkerström som i den här filmen faktiskt är riktigt bra, för visst var ju även Freddan "alkoholog" och en smula neurotisk, men visst hade han liksom Cornelis även sina bra sidor. Jag hade nog önskat att vi hade fått se mer av Fred Åkerström, åtminstone en 10 min eller så för att förstå att de ju faktiskt fanns en ömsesidig respekt för varandra. Fred Åkerström är känd för sin rediga basröst vilken man lyckligtvis får höra genom sång, dock ej genom tal, då rollen framförs av den mjukröstade David Dencik som trots detta är en bra skådespelare, nog den bästa i den här filmen kan jag tycka.

En sak som jag retade mig på var att man skiftar hejvilt med att låta Husvik sjunga själv med att låta honom bli dubbad av mäster Cees själv, något jag tycker är lite "så där" då Husby inte är någon hejare på att mima, Cornelis ljuva stämma går helt enkelt inte att aplicera på denne skäggige norrman hur gärna man än vill, det blir bara konstigt. Detta var nog ganska komplicerat kan jag tänka mig då Husby faktiskt kan sjunga på sin fulsnygga svenska och osvängiga röst. Det jag menar är att Husby inte ens kommer i närheten av Cornelis "blues-iga" röst. Dock måste man ju förstå att Cornelis var ett geni och hade en väldigt speciell röst och teknik som är ganska svår att efterlikna, så om man ser det på det sättet så kan man ju kanske tycka att det är starkt jobbat av den skäggige hårdrockaren från Norge.

I den här filmen har man av någon sorts outgrundlig anledning valt Johan Glans i rollen som urstockholmaren och producenten Anders Burman, skälet är förmodligen det att Glans är lite lik Burman som ung, inte vet jag, men för fan? En skåning? Slarvigt! Burmans bakgrund var sjukt viktig till varför han föll för Cornelis musik, det handlade inte enbart om att "det lät bra" utan det faktum att Anders Burman ju dels tyckte om vismusik men att han även var gammal jazzmusiker vilket gjorde att han kände lite extra för Cornelis unika musikstuk. Här hittade jag ett gammalt foto på Burman med sitt jazzband Burman är killen vid trmmorna, karln är ju inte ett dugg lik Glans:
 

Det har varit svårt att vara objektiv när man har sett den här filmen då det är otroligt lätt att se brister då man som Cornelis-nörd redan kan historien om Cornelis, men nu när jag fick möjlighet att se berättelsen om Cornelis så måste jag ju säga att jag nog ändå gillade den trots dess brister. Flera känslomässiga episoder gav mig gåshud samt fick mig att fälla tårar, en av dessaa scener är ju helt klart när Cornelis tror sig vara slut som artist och får ett gig på Roskildefestivalen 1986 där han tas emot av dyrkande ungdomar som ljublar och sjunger med vilket gör den dödssjuke Cornelis mycket glad och överraskad, undertecknad bölade som bara den till denna scen.

Till sist, måste jag slänga ut frågan, skulle Cornelis ha gillat filmen om sig själv? Så klart hade han ju det! Cornelis uppträdde ofta i Norge och hade vänner där och skulle nog ha varit mycket nöjd med Husby i rollen som honom själv. Säkert hade Cornelis skrattat över hur skånsk hans gamle polare Burman hade blivit. Jag vet i allafall av vad jag har läst att Cornelis son Jack Vreeswijk uppskattade filmen otroligt mycket och det säger ju faktiskt en hel del!

/Markus

Get Low

Land: USA
Produktionsår: 2009
Betyg på imdb: 7,3 / 10
Genre: drama
Regissör: Aaron Schneider
Manus: Aaron Schneider
Skådespelare: Robert Duvall, Bill Murray mfl

Mitt betyg: 8,0 / 10


Den här filmens "plot" gjorde mig sjukt intresserad, jag läste folks kommentarer om den där de flesta gillade den medan en del tyckte att man minsan hade hört historien förr. Well, när grundstommen baseras på en verklig berättelse så blir det hela hundra gånger mer intressant. Självklart måste man ju titta på vad som är sant och inte då Aaron Schneider kallar sin långfilmsdebut för "A True Tall Tale". Så, vad handlar den här rullen om då?

Jo, den här filmen utspelar sig i slutet på 30-talet i Tennessee. Vi möter enstöringen Felix Bush (Robert Duvall), en sur gammal gubbe som skjuter skarpt mot allt och alla som inkräktar på hans ägor. Att denne otäcke senior blivit ett offer för skvaller under de 40 år han spenderat ensam i sin stuga i skogen är sorglgt men inte så chockerande precis.

En dag blir dock folket i staden chockade då Felix dyker upp i stan med sin vagn dragen av sin trogna mulåsna vilket är hans enda vän. Anledningen till Felix stadsbesök är den att han vill anordna sin egen begravning med likvaka och allt. Detta medans han fortfarande är vid livet! Kravet från Felix är att den som kommer ska ha något att säga om Felix. Till sin hjälp så anlitar han begravningsentrepenören Frank Quinn (Bill Murray), med dennes partner Buddy (Lucas Black).

Jag älskar den här filmen och faktiskt så är det en film som faktiskt fick mig att börja gråta en skvätt vilket är ytterst sällsynt, men den här berättelsen berörde mig verkligen då jag faktiskt kan relatera till den.

Läs mer om Felix Breazeale, mannen som filmen baseras på. Den verklige Felix kallades för "Uncle Bush", därav namnet i filmen. Han bodde inte ute i skogen i 40 år utan nästan hela sitt 78-åriga liv.

/Markus

 

100 Feet

Land: USA
Produktionsår: 2008
Betyg på imdb: 5,6 / 10
Genre: skräck
Regissör: Eric Red
Manus: Eric Red
Skådespelare: Famke Janssen, Bobby Cannavale mfl

Mitt betyg: 5,0 / 10


Min favoritgenre när det gäller skräckfilm är helt klart de med övernaturliga inslag, men det vet ni ju om. ni som följer min blogg. 100 Feet lät intressant och något annorlunda vilket ledde till att jag och lillasyster kollade på den. Filmen var väl inget mästerverk precis men är ändå aningen annorlunda. Många scener är ganska fåniga, men om man inte är så gnällig så är den här filmen helt ok för dig som vill se en enklare spökskräckis med en annorlunda film-plot.

Marnie (Famke Janssen) döms till husarrest för mordet på sin make. Underliga saker börjar inträffa i huset och det visar sig att maken fortfarande är närvarande...

Ska jag vara ärlig så stördes jag flera gånger av olika fånigheter i den här filmen. Ett exempel är när den spökande mannen försöker dra ner Marnie i källartrappen varvid hon sparkar honom i ansiktet! Ett spöke? Spöket är alltså osynligt men kan man manifestera sig själv som en otäck suddig karl som tydligen kan ta stryk som vilket levande väsen som helst. Detta gör att att spöket mer påminner om den osynlige mannen än ett traditionellt spöke.

Just precis nu såg jag att det nederländske skådespelerskan Famke Janssen faktiskt är hela 46 år gammal och att hon dessutom är hela 180 cm lång. Det trodde man inte! I filmen tycks hon vara ca 30+ och 165 cm lång. Tänka sig!

Visste ni förresten att filmens skapare, Eric Red låg bakom kultförklarade 80-talsskräckisen Liftaren från 1986? Nu vet ni det!

Nåväl, det kan ju hända att ni inte retar er på sådana småsaker som jag gärna gör. Men om ni gör det så vill jag mena att det är helt ok att kommentera dessa fånigheter när ni ser filmen, som av mig får betygsmotiveringen: fulsnygg! Imdb-betyget 5,6/10 är välförtjänt även om jag kanske tycker att en femma hade räckt gott och väl.

/Markus

As Good as It Gets - Livet från den ljusa sidan

Land: USA
Produktionsår: 1997
Betyg på imdb: 7,8 / 10
Genre: Drama, komedi
Regissör: James L. Brooks
Manus: Mark Andrus
Skådespelare: Jack Nicholson, Helen Hunt mfl

Mitt betyg: 10 / 10

Häromdagen bjöd min syster på umgänge med en fantastisk film som jag av någon anledning aldrig hade sett, nämligen As Good As It Gets eller Livet från den ljusa sidan som den heter på svenska med Jack Nicholson i huvudrollen. Filmen är fantastisk och har en stark ”feel good”-känsla som följer med resten av dagen.

Jack Nicholson spelar den ensamme och buttre författaren Melvin Udall som lider av tvångstankar som ofta retar gallfeber på människor i hans omgivning, framförallt gästerna på cafét som han är stammis på. Melvin har svårigheter att föra sig socialt och säger alltid precis som han tycker och tänker hur elakt det än är vilket är en stor anledning till hans ensamhet. Melvins granne, den homosexuelle konstnären Simon (Greg Kinnear) är särskilt utsatt av Melvins okänsliga glåpord. Servitrisen Carol (Helen Hunt) på caféet är en av de få som faktiskt står ut med Melvins beteende (dock inte hur mycket som helst). Melvin råkar höra om Carolss privata problem, bland annat om hennes sjuke son.  Melvin som inte står ut med att byta servitris då han känner sig trygg med Carol hjälper henne genom att betala sonens läkarkostnader. Carol känner sig obekväm med detta då hon inte är så förtjust i den mycket krävande Melvin men märker snart att det finns ett stort hjärta under den cyniska fasaden.

Filmen tog hem två Oscar, både för bästa manliga huvudroll och kvinnliga huvudroll. När Nicholson tog emot sitt pris gick han fram till podiet precis som Melvin i filmen som tvångsmässigt undviker golvspringor. Detta är den senaste filmen att vinna Oscar för både manlig och kvinnlig huvudroll.


John Travolta var i början tillfrågad att göra rollen som Melvin Udall men som tur var gick den istället till den genioala Jack Nicholson.


Den här fantastiska filmen bidrar med båda drama och humor. Dramat ger hjärta åt humorn och humorn ger hjärta åt dramat vilket i slutändan blir en film med... Ja, väldigt stort hjärta!

/Markus

Of Mice and Men

Land: USA
Produktionsår: 1939
Betyg på imdb: 7,8 / 10
Genre: Drama
Regissör: Lewis Milestone
Manus: Eugene Solow
Skådespelare: Burgess Meredith, Lon Chaney Jr. mfl

Mitt betyg: 10 / 10

Of Mice and Men

Land: USA
Produktionsår: 1992
Betyg på imdb: 7,5 / 10
Genre: Drama
Regissör: Gary Sinise
Manus: Horton Foote
Skådespelare: Gary Sinise, John Malkovich mfl

Mitt betyg: 9,0 / 10



Jag läser just nu svenska B på komvux, en uppgift är att läsa och recensera en bok av en nobelpristagare. Mitt självklara val blev såklart den amerikanske författaren John Steinbeck som fick priset 1962 med motiveringen: ”för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”. anledningen till att jag fick upp ögonen för Steinbeck var när jag såg Of Mice and Men från 1992 för en herrans massa år sen och har sedan dess avgudat berättelsen om Lenny och George. Jag har läst boken, lyssnat på den som talbok uppläst av Ingvar "grannen i Beck" Hirdwall samt sett filmatiseringarna från 1939 och 1992. Möss och Människor är en samhällskritisk berättelse om framtidsdrömmar, vänskap och om livet under den stora depressionen i USA under 30-talet.

Filmen utspelar sig under 30-talet. Två män, George och Lenny som tar arbete på en ranch i Kalifornien. George är en klok men aningen cynisk man som ofta säger elaka saker till sin följeslagare Lenny vilken är en stor och stark karl men med ett förstånd som hos ett barn. George bitter över att han behöver dras med Lenny vilket ofta leder till problem och han är inte främmande för att berätta detta för Lenny. De båda har hängt med varann sedan flera år tillbaka efter att George lovade Lennys moster Clara att han skulle ta hand om Lenny efter hennes död. Man känner ganska blandade känslor för George då han säger så mycket elaka saker, men vad märker utan att det i historien sägs rakt ut är det att han är utbränd och bitter. Han måste hela tiden se efter Lenny och kan således inte leva sitt liv fullt ut. Ska deras liv bli till det bättre på det nya arbetet? Se filmen eller läs böckerna så får du veta!

George Milton spelades i 1939-versionen av Burgess Meredith, en kille som många av oss känner igen som Pingvinen i tv-serien "Batman" från 60-talet. Hans tolkning av George är visserligen bra, men jag upplever inte att han är särskilt missnöjd med tillvaron vilket han ju enligt berättelsen faktiskt är. Han säger att han är det, men han verkar ändå väldigt hurtig och glad, alltså, inte så övertygande helt enkelt. En som är övertygande är däremot Gary Sinise som både agerar och ser utbärnd ut, han uttrycker frustrationen tydligt.

Lenny Small spelades i den äldre versionen av den legendariske Lon Chaney Jr. som vanligtvis ses som en av de största skräckfilmsijkonerna genom tiderna. Den storvuxne Chaney med djup basröst samtidigt som han hade ett snällt ansiktsuttryck gjorde att han passade otroligt bra i rollen som Lenny. I verisonen från 1992 spelades rollen av John Malkovich som gör en lysande tolkning av karaktären som i den filmen skiljer sig en aning då Lenny verkar ha en grövre förståndshandikapp vilket innefattar att han pratar som ett barn, Chaney talade som ett barn med en vuxen människas röst medan Malcovich både låter och talar som ett barn. Även om båda dessa är mycket bra rollprestationer så är ändå Lon Chaney Jr min favorit, på något sätt så känns han mer som den verklige Lenny Small från Steinbecks bok.

Om du inte har sett dessa filmer så råder jag dig att göra det. Är du anti mot svartvitt så kan du börja med den nyare versionen. Gillar du den så bör du ge den äldre en chans då den är den bästa versionen enligt mig!

/Markus

 

Invasion of the Body Snatchers

Land: USA
Produktionsår: 1956
Betyg på imdb: 8,0 / 10
Genre: Sci-fi, thriller
Regissör: Don Siegel
Manus: Jack Finney, Daniel Mainwaring
Skådespelare: Kevin McCarthy, Dana Wynter mfl

Mitt betyg: 8,0 / 10


Med anledning av Kevin McCarthy's bortgång vill jag hedra hans minne genom att presentera klassikern Invasion of the Body Snatchers från 1956 där han spelade huvudrollen Dr. Miles J. Bennell. Filmen har fått tre nyinspelningar samt ett otal parodiseringar och har legat som inspiriation till många andra sci-fi och skräckfilmer. I Sverige fick filmen så klart en ny titel, "Världsrymden anfaller", en titel som gör mig mycket uppgiven och bedrövad. Vi håller oss därför till filmens originaltitel om ni bloggläsare ej misstycker.

Filmen utspelar sig i den fiktiva lilla staden Santa Mira i California. Läkaren Dr. Miles Bennell (Kevin McCarthy) får in ett flertal patienter som påstår att någon av deras anhöriga inte är vad de har varit. De är förvandlade till känslolösa kopior av sig själva. Detta låter såklart inte riktigt klokt och man misstänker att staden drabbats av en masspsykos. Bennell möter en fd flickvän, Becky Driscoll (Dana Wynter) vars kusin Wilma (Virginia Christine) har samma rädsla för sin farbror Ira (Tom Fadden). Dr Bennell börjar inse att staden är utsatt för stora faror...

Många har ansett att filmen har ett antikommunistiskt budskap och var anklagad för att vara McCarthyismisk. Detta förnekade dock männen bakom filmen, regissören Don Siegel, manusförfattaren Daniel Mainwaring. Även  Jack Finney, författaren till boken som filmen bygger förnekar politiska budskap. Själv är jag föga intresserad av politikhistoria och bryr mig inte om att se filmen på detta sätt. Många menar att filmen är sämre just pga detta vilket jag tycker är ren trams.

Invasion of the Body Snatchers är rankad #9 på amerikanska filminstitutets lista över de tio bästa sci-fi-filmerna.

Vad som gör den här filmen så bra är att man valde att lägga en minde del av filmens budget på specialeffekterna, vilka trots detta är helt okej. Istället lade man mer krut på annat vilket många filmmakare i dag borde tänka lite mer på.

Under inspelningen av filmens första nyinspelning 1978 där Kevin McCarthy hade en cameoroll kom en naken uteliggare (!) fram till McCarthy vilken han kände igen från originalfilmen och sa: "The first one was better".

/Markus

Alla vi som älskar komedin UHF från 1989 med Weird Al Yankovich kommer kanske också ihåg elakingen R.J. Fletcher som spelades av Kevin McCarthy. I lördags lämnade han jordelivet, 96 år gammal. McCarthy föddes 15:e februari 1914 och blev som fyraåring föräldralös då båda föräldrarna insjuknade och dog i Spanska sjukan 1918. Han växte upp hos sina farföräldrar i Minneapolis, Minnesota.

Hans första steg in i skådespelarkarriären var i en uppsättning av Shakespeare's "Henry IV, Part 1". Under sin långa karriär var McCarthy med i bland annat Oscarsnominerade Death of a Salesman från 1951 och skräckfilmsklassikern Invasion of the Body Snatchers från 1956.

Så här minns jag Kevin McCarthy:

Maverick

Land: USA
Produktionsår: 1994
Betyg på imdb: 6,9 / 10
Genre: Western, komedi
Regissör: Richard Donner
Manus: Roy Huggins (skapare av tv-serien), William Goldman
Skådespelare: Mel Gibson, Jodie Foster mfl

Mitt betyg: 7,0 / 10

Jag gillar verkligen westernkomedin Maverick från 1994, det är en sån där mysig och lättsam film som jag aldrig kommer att tröttna på. Fastän att filmen till stor del handlar om pokerspel vilket jag är totalt ointresserad av så gör inte det mig särskilt mycket, det jag gillar mest med den här filmen är härliga humorn och alla de sköna vändningarna i filmens gång, Bret Maverick kan verkligen snacka sig ur nästan vad som helst! Filmen bygger på den komiska westernserien "Maverick" som sänder i USA 1957-1962 där <--James Garner spelade Bret Maverick, Garner som i den här filmen spelar Zane Cooper.

En pokerturnering på en flodbåt annonserar om att en ensam vinnare kammar hem 500 000 dollar! Bret Maverick (Gibson) ämnar att vara den som tar hem potten, men först måste han skramla ihop till anmälningsavgiften för turneringen. På sin resa genom den Amerikanska västern möter han många faror. På sin resa delar han diligens med den stroppiga kortspelerskan Annabelle Bransford (Foster) och och den legendariske lagmannen Marshal Zane Cooper (Garner).

Håll utkik efter flimens många Cameos, den mest anmärkningsvärda är den med bankrånarna där en av de maskerade rånarna spelas av Danny Glover. När Mel Gibson's karaktär och denne möts så verkar det som att de båda känner igen varandra. Detta refererar till filmerna Lethal Weapon (1987), Lethal Weapon 2 (1989), och Lethal Weapon 3 (1992), vilka även de är regisserade av Richard Donner. I dessa filmer spelade Gibson och Glover poliserna Riggs och Murtaugh. Under denna bankrån-scen kan man höra ledmotivet till Lethal Weapon-filmerna och när Glover sticker i väg med sina kumpaner säger han "I'm too old for this shit", vilket är en replk som han använder ofta i Lethal Weapon-filmerna. Håll även utkik efter alla cameospelande countrymusiker: Carlene Carter, Hal Ketchum, Vince Gill, Clint Black, Waylon Jennings och Kathy Mattea.

I början av filmen frågar Maverick den unge mannen med plommonstop vid pokerbordet som påstår sig vara en revolverman vad han heter. Mannen svarar då "Johnny Hardin" varvid Maverick låtsas att bli rädd men i själva verker bara driver med den unge mannen. Den riktige John Wesley Hardin--> var en mycket snabb och farlig revolverman som enligt historien sköt ihjäl över 40 män innan han själv blev skjuten i huvudet 1895.

/Markus

Intro till tv-serien från 50-talet
 

Låt den rätte komma in

Land: Sverige
Produktionsår: 2008
Betyg på imdb: 8,1 / 10
Genre: skräck, drama
Regissör: Tomas Alfredson
Manus: John Ajvide Lindqvist (manus och bok)
Skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson mfl

Mitt betyg: 9,0 / 10


För rätt längesen nu så lovade jag att jag inom kort skulle skriva om Låt den rätte komma in från 2008, bättre sent än aldrig som man brukar säga. Det tog lite extra tid då jag för att få veta mer om karaktärerna i filmen helt enkelt läste boken med samma titel. Ska jag vara ärlig så läste jag den inte utan lyssnade på den som talbok vilket är bra grejer för dig som liksom undertecknad inte har ro att läsa böcker. Uppläsare är författaren själv, John Ajvide Lindqvist och han är, förutom en jäkligt bra författare, en mycket bra bokuppläsare. Jag funderar på om jag skall berätta sådant som vi får veta i boken men inte i filmen, men då jag har som min policy att inte spoila filmer så tror jag att jag låter blir, dock kan jag säga det att man i boken får ta del av karaktärernas tankar och känslor vilket inte allltid finns med i böckernas filmversioner av naturliga själ, vi skulle ju bli vansinniga på att höra karaktärernas egna berättarröster i varenda grej som händer i en film.

Året är 1982. I Stockholms-förorten Blackeberg bor Oskar (Kåre Hedebrant), en ensam och osäker tolvårig pojke som blir mobbad i skolan av sina klasskamrater. En natt möter han Eli (Lina Leandersson), en flicka med ett, för Oscar, märkligt beteende och utseende. Eli har nyligen flyttat in bredvid Oskar med en mystisk äldre man, Håkan (Per Ragnar). De båda blir vänner men träffas av någon underlig anledning bara på nätterna...

Jag är sjukt imponerad över hur man i filmen lyckats fånga en så otroligt genuin 80-talskänsla! Jag skulle vilja påstå att detta är den bästa 80-talsskildringen på 2000-talet hittills, man har tänkt på allt, musiken, kläderna, frisyrerna, samhällets utseende och en massa andra 80-talsdetaljer.

Förutom Per Ragnar som många av oss känner igen som den sjuke tokfransen Sten Frisk från tv-serien Tre Kronor så ser vi barnprogram-ikonen Ika Nord från Ika i rutan. Filmen är regisserad av Tomas Alfredson som... Vänta nu... Är inte han... Jo, Tomas är son till den legendariske Hans Alfredson och har tidigare regisserat filmerna Bert – den siste oskulden (1995) och  Torsk på Tallinn (1999). Låt den rätte komma in har plats nummer 204 på Imdb Top 250 över de bästa filmerna genom tiderna. Filmen vann pris för bästa film 2008 under Robert de Niros Tribeca Film Festival i New York City, USA. På Guldbaggegalan 2008 tilldelades den fem guldbaggar för bästa regi, manus, foto, produktionsdesign och ljud.

/Markus

La Bamba

Land: USA
Produktionsår: 1987
Betyg på imdb: 6,6 / 10
Genre: drama
Regissör: Luis Valdez
Manus: Luis Valdez
Skådespelare: Lou Diamond Phillips, Esai Morales mfl

Mitt betyg: 7,0 / 10


Apropå kommande Cornelis-filmen så kommer jag att tänka på en annan musiker-biografi, nämligen La Bamba från 1987 om rockstjärnan Ritchie Valens. Man i denna film har använt sig av Lou Diamond Phillips i rollen som Valens trots att den enda likheten är Phillips Latinamerikanska utséende. Phillips sjunger inte heller utan mimar till filmens låtar som i filmen framförs av Grammybelönade Los Lobos. Jag vill mena att man nog kunde ha hittat en skådespelare som dels var mer lik samt kunde sjunga. Det är ju ingen omöjlighet liksom. Hur som helst så gillar jag filmen trots detta slarviga skådespelarval. Det man tänkte på var väl det att Lou Diamond Phillips var väldigt poppis bland tjejerna och kidsen över lag under det glada 80-talet.

Filmen skildrar den sjuttonårige mexikansk-amerikanske rockmusikern Ritchie Valens färd mot berömmelsen, från livet som lantarbetare till det som rockstjärna med en rad hitsinglar. Hans mest kända låtar är Donna, Come on Let's go, La Bamba och We Belong Together. Valens liv slutade just som han hade blivit en stor stjärna. Han omkom den 3:e februari 1959 i en flygolycka tillsammans med de stora rockmusikerna Buddy Holly och The Big Bopper samt piloten Roger Peterson. Denna dag beskriver
Don McLeans i sin låt American Pie som "The Day the Music Died".

Förutom det jag gnällde om avan så "failar" filmen med åldrarna, men det är dock inget man kanske tänker på. Den då 25-årige Lou Diamond Phillips spelade den 17-årige Ritchie Valens, 31-årige Stephen Lee spelade 29-årige Big Bopper och 33-årige Marshall Crenshaw spelade den 22 år gamla Buddy Holly.

Inför filmen så sökte Lou Diamond Phillips från början rollen som Ritchies strulige äldre halvbror Bob Morales medans Esai Morales sökte rollen som Valens. Dock blev det såklart tvärtom och faktum är att Lou Diamond Phillips i själva verket är äldre än Morales även om det bara handlar om månader. Båda är födda 1962.

Apropå den strulige Bob, vi undrar ju såklart hur det gick för Bob Morales? Slutade han med drogerna? Jo då, Bob (mannen i hatt--->) hänger med fortfarande, 72 år gammal. Tillsammans med sin fru driver de en hemsida som handlar om Richie Valens. Huruvida han lugnade ner sig eller inte har jag dålig koll på, men han lever ju i alla fall och ser rätt pigg ut för sin ålder. Se honom och de andra syskonen till Richie Valens i en intressant intervju på Youtube.

/Markus
 

The Others

Land: Spanien, USA, Frankrike, Italien
Produktionsår: 2001
Betyg på imdb: 7,8 / 10
Genre: skräck
Regissör: Alejandro Amenábar
Manus: Alejandro Amenábar
Skådespelare: Nicole Kidman, Fionnula Flanagan mfl

Mitt betyg: 8,0 / 10

Tror ni någonsin att vi kommer att tröttna på spökhus-skräckisar? Jag tror det inte då vi i alla tider har älskat att få höra riktigt bra spökhistorier. Dock kan jag tcka att man ibland får vänta lite väl länge på na bra filmer i dena genren, men plötsligt händer det! Den 15 Februari 2002 hade The Others sverigepremiär och kort därefter gick jag och såg den och jäklar så bra den var! Jag satt där i min biostol och kramphöl armstöden precis som jag gör när jag är på flygresa (rädsla för att störta=störträdd). The Others är ett lysande exempel på en mycket bra spökhus-skräckfilm, lite i klassisk stil dvs utan tramsiga effekter utan mer tillämpning av ljud och ljussättning för att skrämma tittaren, och det fungerar alldeles utmärkt!

Grace Stewart (Nicole Kidman) drar sig tillbaka med sina två barn Anne (Alakina Mann) och Nicholas (James Bentley) till ett gammalt hus på ön Jersey i Engelska kanalen, strax efter andra världskrigets slut 1945. Barnen lider av den ovanliga sjukdomen Xeroderma pigmentosum*, som gör att de är väldigt känsliga för solljus. Till huset anländer nytt tjänstefolk - Mrs. Mills (Fionnula Flanagan), en äldre barnflicka, Mr. Tuttle (Eric Sykes), en trädgårdsmästare, samt Lydia (Elaine Cassidy), en stum tonårsflicka. Efter ett tag början dottern Anne hävda att hon ser en pojke och någon drar bort gardinerna för fönsterna, och sakta men säkert uppdagas det att familjen uppenbarligen inte är ensamma i huset...

*Hudsjukdom med ökad solljuskänslighet på grund av defekt reparationssystem för UV-ljusinducerade skador i huden, vilket kraftigt ökar risken för hudcancer.

Filmen vann åtta Goya-priser (spanskt filmpris som delats ut sedan 1987), bland annat för Bästa film och Bästa regissör. Den nominerades även till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig. Filmen är skriven och regisserad av spanjoren Alejandro Amenábar. Filmen är engelsktalig och utspelar sig i England men är filmad i Spanien. Huset är i själva verket "Los Hornillos Palace" i Arenas de Iguña, Cantabria.

De duktiga barnskådespelarna Alakina Mann och James Bentley fick rollerna efter ett intesivt sökande bland ca 5000 barn.

(OBS! Bilderna nedan föreställer döda människor. Tänk en extra gång innan du förstorar bilderna om du är känslig.)

Den här filmen innehåller, liksom A Haunting in Connecticut från 2009, foton på döda människor. Detta var något som faktiskt var vanligt förekommande under Viktoriansk tid (1837 - 1901). Barndödligheten var hög under denna tid vilket också innebar att de flesta av dessa foton var på barn. Efter framställningen av daguerrotypi (1839), en typ av fotoprocess som var enklare och billigare än tidigare så kunde nu även "vanligt folk" fotografera sina nära och kära, levande som döda. Vanligast är foton där den avlidne ligger i sin kista, men man gjorde även som så att man satte den avlidne i en "levande" position som de foton vi får se i filmen samt fotot till höger. På flera foton har man valt att låta det avlidna barnens ögon vara öppna vilket jag personligen kan tycka är vansinnigt läskigt. Man måste försöka att förstå detta fenomen då detta i de allra flesta fall var det enda fotot de hade på sitt barn. Detta fenomen existerar fortfarande, men inte alls lika vanligt som under Viktoriansk tid.

/Markus

Rymdinvasion i Lappland

Land: Sverige, USA
Produktionsår: 1959
Betyg på imdb: 3,6 / 10
Genre: Sci-fi
Regissör: Virgil W. Vogel
Manus: Arthur C. Pierce
Skådespelare: Barbara Wilson, Sten Gester mfl

Mitt betyg: 4,0 / 10

En svensk-amerikansk sci-fi-rulle från 1959 låter väl kanske lite för bra för att vara sant? Detta är helt på riktigt och inte nog med det, Rediar i Rederiet är med! Rymdinvasion i Lappland är till skilnad från de andra filmerna jag skriver om, en riktig kalkon. Anledningen att jag vill berätta om den är pga dess kultstatus samt att den ju faktiskt är väldigt unik som svensk/amerikansk sc-fi. Filmen är i sig relativt usel, men ack så charmig. Frågan är vilken inställning svenska folket hade till den här filmen när den hade biopremiär 19 augusti 1959, var den lika dålig då? Ärligt talat så gillar jag idén och skulle tycka att det vore skitcoolt om man gjorde en nyinspelning!

Hittade den här informationen om det svenska mottagandet: "Tyvärr blev Rymdinvasion i Lappland ingen större publikframgång; den gick några dagar i Norrköping och möjligen någon annan mindre ort innan den föll in i glömskan – för att senare göra en bejublad comeback vid kalkonfilmsfestivalen i Stockholm hösten 1986."

Vad som till en början verkar vara en komet störtar i Lapplands ödemark följt av att en skock renar som hittas döda. Amerikanska geologer åker dit och på plats upptäcker de att det är ett rymdskepp som har släppt ut ett stort monster som orsakar förstörelse.

"Rymdinvasion i Lappland" av den amerikanska regissören Virgil W. Vogel visades aldrig i USA, trots att det var en svensk-amerikansk samproduktion, utan den klipptes om helt och lanserades där under namnet "Invasion of the Animal People". I den versionen har man lagt till en berättarröst (John Carradine) samt en del nya scener. Denna verison har inte jag sett  så om det är någon som har den i sin ägo så vill jag gärna låna den!

Vad är det då som är så dåligt med den här filmen? Jo, det är väl en hel del, men för ätt nämna några moment så kan vi ju börja med de svenska skådespelarnas engelskakunskaper, hugaligen så dåliga de är! Gösta "Reidar" Prüzelius låter väldigt ryskbrytande vilket gör att jag misstänker starkt att det är hans fel att våra svenska skådisar så ofta får spela ryssar i amerikanska film och tv-produktioner. Prüzelius är kass, men den som är snäppet mer värdelös på sin engelska är Åke "Biffen & Bananen" Grönberg. Se klippet nedan som är från början av filmen där vi får ta del av dessa herras engelskakunskaper.

Samtliga skådespelarinsatser är mer eller mindre fulsnygga och är inget man behöver gnälla om, det är ju en B-film trots allt. En sak man reagerar kraftigt över är samernas språk. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen, men det språket de talar i filmen låter fan inte finskt, istället valde man något sorts halvdassigt "hittepå-språk".

När det gäller specialeffekterna så vet jag inte riktigt vad jag skall säga, roligt är det i allafall. Skulle man göra en nyispelning så skulle det kanske kunna bli riktigt bra, eller kanske ännu sämre. Se filmen och avgör själva.

Till sist vill jag såga den kvinnliga karaktären Diane (Barbara Wilson), en vacker kvinna visserligen men ack så värdelös. Det är väl lite så med filmer från den här tiden då män var otrligt manliga och rökte pipa, medans kvinnorna var svaga och hjälplösa. Diane gör en massa korkade grejer, trillar, faller, skriker och svimmar av olika anledningar men blir såklart omhändertagen av den starke trygge mannen Erik (Sten Gester som faktiskt har rätt bra engelskt uttal jämfört med de övriga). Det jag tror (vet) att man vill efterlikna är Fay Wrays skrikiga karaktär i King Kong.

Rymdinvasion i Lappland är en charmig kalkon i våran svenska filmhistoria förtjänar sin plats i filmhyllan även om man mest skrattar åt spektaklet än räds åt filmens stora lurviga filmmonster.

/Markus

Som den store Cornelis-dyrkaren jag är så ser jag verkligen fram emot filmen "Cornelis" som har biopremiär 12 november och är en film om en av våra största musiklegender – Cornelis Vreeswijk.

Filmen skildrar inte bara artisten utan också människan Cornelis, mannen bakom scenen, som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse. Cornelis Vreeswijk är en av de mest älskade och folkkära artister Sverige har haft. Cornelis eller "Medborgare, godafton" som den till en början var tänkt att heta är en musikfilm om Cornelis Vreeswijk, ett konstnärsliv som inte liknar någon annans. Ett hårt liv som började om lika många gånger som det havererade.

Som Cornelis ser vi norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell från bandet Turbonegro. Hans kollega Fred Åkerström spelas av David Dencik (Lasermannen, han som spelade huvudrollen i tv-serien alltså, inte tokfransen själv) och som musikproducenten på Metronom Anders Burman ser vi Johan Glans. För regin svarar rapparen och regissören Amir Chamdin.

Regissör Amir Chamdin säger:
"– Att jag faller för Sveriges största outsider, Cornelis Vreeswijk, är ju inte helt konstigt med tanke på vilka filmer jag har som referenser. För mig var det viktigt att hitta min personliga tolkning av Cornelis och i och med Hans-Erik föll projektet på plats. Först då kände jag mig helt säker på att göra filmen och att den även kommer att vara relevant för en publik idag."

/Markus

 

Creepshow

Land: USA
Produktionsår: 1982
Betyg på imdb: 6,5 / 10
Genre: Skräck
Regissör: George A. Romero
Manus: Stephen King
Skådespelare: Hal Holbrook, Adrienne Barbeau mfl

Mitt betyg: 7,0 / 10


Om man är en fan av skräckfilmer så bör man ha sett Creepshow och Creepshow 2 från 1982 resp. 1987. Det finns ytterligare en film som varken Romero eller King har med att göra. Uselt är bara förnamnet. En fjärde film planeras till 2011, så vi får se hur man nu skall håna de gamla 80-talsklassikerna... Creepshow gjordes även i ett schysst serietidningsalbum som jag faktiskt hade i min ägo, men då jag aldrig kunde vara rädd om något så har jag den inte längre kvar vilket är otroligt synd. Hur som helst, har du inte Creepshow i hyllan bör du se till att fixa detta!

Filmen består av fem olika skräckhistorier skrivna av Stephen King. Filmen inleds med att pojken Billy blir skälld på och örfilad av sin stränge far (Tom Atkins, The Fog 1980) som inte gillar att sonen läser skräcktidningar, i detta fall tidningen Creepshow. Pappan slänger tidningen bland soporna för att lära sonen en läxa. Billy hör hur fadern predikar för mamman där nere om hur han inte kan tro att skit som står i serietidningar, han slutar diskussionen med att säga att Gud skapade fäderna för att vägleda barnen i deras liv. När Billy sitter på sitt rum och hatar sin far ser han ett spöke utanför fönstret som ger Billy tecken att komma närmare... Billy spelas av Joe Hill som är Stephen Kings son. Visst är han ganska lik sin far?

Efter denna inledning får vi ta del av de olika berättelserna där vi får möta kändisar som Leslie Nielsen, Ted Danson, Ed Harris, Stephen King själv samt Uppsalatjejen Viveca Lindfors mfl.

Ted Danson som spelade Harry Wentworth i "Something to Tide You Over" berättade i en intervju att hans dotter var med under inspelningen. Inför de scener när han spelar sjöblött spöke ville han dock inte visa sig för dottern med risken att hon skulle bli rädd för honom. Trots detta blev det ändå som så att hon dök upp när han stod i full mundering. Flickan tittade på sin pappa och sa lugnt: "Oh, hi Dad." Själv hade man nog blivit traumatiserad för resten av livet...

Askfatet som har en betydande del av den första historien "Father's Day" finns med i alla fem berättelser, så är du nördig som jag, leta upp dem!

/Markus